The Walpurgis Night

In Sweden, today, we will celebrate the Walpurgis Night. We call it Valborgsmässoafton. I like this tradition when people meet, singing welcome to spring. It's nice. I hope that next year I can be able to look at it. *smile*

Here is some fact about our tradition, copied from Wikipedia, the free encyclopedia

Walpurgis Night (Walpurgisnacht) is a traditional religious holiday of pre-Christian origin, celebrated today by Roman Catholic communities as well, on April 30 or May 1 in large parts of Central and Northern Europe.

The current festival is in most countries celebrating it named after Saint Walpurga, born in Devon about 710. Due to her holy day falling on the same day, her name became associated with the celebrations. Walpurga was honored in the same way that Vikings had celebrated spring and as they spread throughout Europe, the two dates became mixed together and created the Walpurgis Night celebration. Early Christianity had a policy of 'Christianising' pagan festivals so it is perhaps no accident that St. Walpurga's day was set to May 1.

Historically Walpurgisnacht is derived from various pagan spring customs. Bonfires were built to keep away the dead and chaotic spirits that were said to walk among the living then. This is followed by the return of light and the sun as celebrated during May Day. Although bonfires and witches are more closely associated with easter(especially in Bothnia, Finland) and bonfires alone with midsummer in the rest of Finland.

Saint Walpurga herself was a niece of Saint Boniface and, according to legend, a daughter of the Saxon prince St. Richard. Together with her brothers she travelled to Franconia, Germany, where she became a nun and lived in the convent of Heidenheim, which was founded by her brother Willibald. Walpurga died of an illness shortly after moving the mortal remains of her brother, Saint Winibald on 25 February 779. She is therefore listed in the Roman Martyrology under 25 February. Her relics were transferred on 1 May so that she might be buried beside Willibald, and that day carries her name in, for example, the Finnish and Swedish calendars."

Take care with the fire, don't drink to much and take care with the witches too..:)
Margareth

New steps

and today I take a new step in my life story. I do have to start write the book, I think. Well, one day is never to late.


Sometimes you have to take a risk in your life. You can win but actually you will not lose because the step you take is your own courage to take the risk..

Tears in heaven....

I use to not cry, maybe because I know that only tears don't help. Tears clean you soul but tears don't really helps you in your critical situation.


Today I cry a lot.
Today my nightmare is over.
I actually fix it.

I am sitting here, tired but much clever then yesterday and I realize that I actually fix it, against all odds, I fix it.
It will take some fews days but, yes, one of my nightmares is over.

Now I just need some days of vacation.
My next step??.....well.....fix the rest. I shall keep my promise that after the Summer I will be back.

But first
I shall embrace the world and write words of thanks in heaven ....

Salvation

Today I saw an albino spider when I was to take a photo of my Magnolia. I just learned that is an aggressive spider that strangles insects. It’s not an innocent spider, but very cute. It’s gives me idea to write a thriller.. The white strangler, something like that..:) I do have to much imagination.:)

The garden give me so much of beauty, imagination, strength, dreams, creativity and a lot of spring pain too, but I never complain about that pain. It’s healthy pain. *s*

My garden is my salvation. It's strange because it doesn't matter how ill I am, but I can go out to the garden without strength, nearly to fall down, but as soon I touch the Earth I start to feel better. It's like the contact with the Earth give me the strength I need.

I have a lot in my mind during time I am in my Garden. The Garden helps me a lot. I am grateful for my little garden.

I have not written the blog in a few days, but I have had so much to think about. Everything starts to organize and putting in order, although I was so tired that my doctor wrote the wrong certificate which means that everything take much longer time that I hade planed. But I am grateful for Försäkringskassan which drew attention and my contact told that she will do the best that I don’t need to stuck in between an investigation. Next week it will be correct and I can do what I have to do. I want to get everything in order so I can take time to be well and not just struggling to bring order to everything.
Wednesday I have to go to the doctor again to get the right certification. Oh, sometimes it’s felt that everything I do must be the hardest way. I can not count the days when I have a job and leave this life behind me.

But best to not complain. I am a very optimistic person and complaining gives only negativism. Back to my garden that gives me strength. Yes, I love my little garden, my private sphere of my private thoughts and dreams. The Garden is my paradise and it’s also keeping my secrets during those years of fight.

Take care out there
Best wishes
Margareth

My studio

Mostly of my readers are from other parts of the world, far away from Sweden. In one way it’s felt that I live in Sweden physically but my soul mentally live in other countries.

I am making many changes in my life, changing and moving a lot of things from the past, giving place to my reality and to my own future. This year has gone into the year of light; despite the difficulties I have seen the light that is my guide.

In pace with the changes I am doing, so I feel more and more that it is time to change the focus of this blog. Should I continue writing in Swedish and forces my foreign friends to learn Swedish or should I write and raping the English language and take a step nearly my readers?

I have thought much on it and today I take the step. From today my blog will be only written in English. (My English teacher are forbidden to read my words..:)
For it is out there, my life is in some way. Oh, give me wings to fly..:)

A friend asked me how my studio looks like. Yes, this is my studio when the first sunshine brings inspiration to this artist here in Karlsborg.

The artwork is far away from finished, it was a little too cold to paint but it was fantastic to sit out in the sun, listen to the birds, feeling the spirit of spring and just paint.

Take care out there, where you are.
Hugs
Margareth

Pusselbitar av spegelbitar/ vävda minnen av smärta

Vi fick inte leka med andra barn, vi fick inte gå i skolan, och mycket av det som är normalt för ett barn, nekades oss. Minsta olydnad bestraffades hårt, helvetiskt hårt.

Våra skri och gråt måste ha hörts vida omkring.
Under hela mitt liv har jag undrat, under alla dessa år vi var fångna i vår slutna värld, varför reagerade inte de som bodde bredvid? De grannar som bodde nära, oavsett var i Brasilien vi bodde, oavsett om det var i Argentina, Chile eller Sverige, varför var det ingen som reagerade?

Oavsett var i världen du bor finns det grannar som älskar att prata om andras liv och leverne? Var tog deras medmänsklighet vägen, varför ingrepp ingen? Var vi bara näring till deras prat? Var vi bara några blickar i smyg? Var vi bara ett ting de tog fram vid behov av samtal med andra? Var deras liv så fattigt att de, istället för att ingripa, frossade i våra öden?

Vi var bara några timmars skvaller i grannarnas ögon. Det sorgliga var att vi var barn. Vi var bara barn, varför hjälpte ingen min mor, de måste ha sett hennes sorg? De måste ha förstått, de måste ha hört hur vi grät, hur vi skrek. Varför var det ingen som ingrepp? Vad var vi i deras ögon?

Vi var inte mer värda än några ord i deras mun. Ibland undrar jag om någon av dem tog upp oss i sina böner.

Bön om hjälp

ser jag tillbaka har jag blivit bönhörd mer än en gång. Trots allt, så blir saker och ting rätt, sakta men säkert. Imorgon ska jag ta itu med det resterande, allt som inte jag har orkat har samlats på hög. Andas djupt och börjar sortera allt i ett.

Det gäller att inte att ge upp och vara tacksam för allt jag får och allt jag fått.

Jag har fått ordet och jag har fått gåvan att fånga ordet i bild. Jag har fått insikt och jag är på rätt väg att bli frisk. Men det viktigaste av allt är att jag lärde mig ödmjukhet och jag känner tacksamhet över de som finns där och som accepterar mig som jag är.

Jag upprepar för mig själv för att inte glömma bort min mantra. Efter sommaren ska jag vara frisk. Må högre makter hjälpa mig. Jag är så trött på att vara fånge, det räcker nu. Det räcker....

Frihet

Ge mig vingar att flyga.....

Pusselbitar av spegelbitar/ vävda minnen av smärta

av alla de människor jag har träffa i mitt liv
finns en som har varit min ständiga följeslagare och förebild när det gäller att kämpa.
Att aldrig ge upp, hur mörkt det än kan tänkas vara.

"Skriv, sa hon till mig. Skriv om vad som har hänt.

I mån och mycket vävs våra minnen i varandra. Oerhörda smärtsamma minnen av en tid för länge sedan.

Jag beundrar henne. Hennes kamp, hennes vilja att göra allt för oss barn. Hennes glädje. Hennes stolthet.

Finns det en gräns för lidande? Hur mycket kan en människa lida utan att gå under. Utan att förstöra sitt eget jag?
Ju mer hon berättar sin historia, ju mer hon låter alla dessa 22 åren av tystnad komma fram i ljuset, ju mer frågar jag mig själv; Finns det, säg mig, finns det en gräns i lidandet?

Mer än halva mitt liv är dold, för jag lärde mig att stänga mina minnen för att överleva. Mer än halva mitt liv har jag försökt förstå hur och varför någon kan närapå förgöra sin egen familj. De lidande vi barn har fått utstå, de bestraffningar av omänsklig smärta som blev nära en daglig ritual i våra liv, har jag delvis försökt förtvivlad förtränga. Ändå var jag och min lillebror de två av oss som slapp lindrigast undan.
Säg mig, finns det, finns det en gräns i mänsklig lidande?

I mer än halva mitt liv levt har jag försökt förstå min far. Mannen som nästan förgörde sin egen familj.

"Skriv, sa hon till mig. Skriv om vad som har hänt.

Jag såg in i min mors ögon så levande, fylld av tårar.
Jag såg hennes sorg, smärta, men jag såg också styrka, stolthet och glädje över livet.

….jag började skriva och smärtan i mitt bröst vill spränga mitt inre. Men ja, jag ska skriva, för hennes skull men även för min egen skull. Kanske på så sätt kan vi stänga dörren till det förflutnas mörka rum när alla ord har kommit på pränt.
Margaret Osju

Pusselbitar av spegelbitar

när jag ser bakåt vet jag inte vilket har varit tyngst att bära;
tankarna, smärtan eller bördan.

Jag känner mig trött men jag vet att jag måste ta itu och samla kraft till att ta nästa steg. Kraft får jag när jag ser bakåt och inser hur mycket jag har klarat utan hjälp.

Ju mer jag skriver och väver in de erfarenheter livet har gett mig, ju mer förundras jag över den ynnerst jag har fått till skänks. Men tiden får visa vägen, just nu måste jag bara få ordning på allt. Ingen kan säga att jag inte är en kämpe i alla fall, allra minst jag själv..:)

Ett steg framåt, fyra bakåt, tre steg framåt. Jag avundas inte Atlas....
Den dag jag inte tvingas kliva bakåt för att orken inte har räckt till, den dag ska jag köpa mig en ros. Jag vägrar ge upp.

En dag ska jag visa alla dessa/ni som inte trodde på mig. Vänta bara, tror ni inte att jag vet att ni läser min blogg? Det ska bli ett sant nöje och faktiskt räcka långt näsa åt er....:) En dag, men först måste jag bli helt återställd.

Det som jag oroar mig lite att det bränner nära hjärtat.

Pusselbitar av spegelbitar

Om ödet så vill, i maj, Om ödet så vill, i maj, är jag på fötter igen.
Mot alla odds har jag då lyckats utan hjälp.
Min kamp, ingen annans kamp, som jag har kämpat själv.

Om jag har lyckats att komma tillbaka med så mycket emot mig,
bör jag lyckas med mitt nästa löfte till mig själv; efter sommaren ska jag, mot alla odds, vara frisk.
Kan man tänka så? Sex år av nattsvarta nätter, 5 år av förlorade minnen, 4 år av förlorade ord.
Sju år har jag vandrat i själslig ensamhet.
Jag undrar vad jag har gjort för att förtjäna denna resa.

Efter sommaren ska jag vara hel.

Från den dagen min hjärna kollapsade har mitt liv varit en ständig kamp att inte ge upp, att hitta lösningar, att finna ljuset. Hur många nätter klamrade jag inte förtvivlad vid hoppet, vädjande om nåd? Hur många monologer har jag inte fört med mig själv? Hur många tårar har inte vattnat min trädgård med?


Jag har lyckats på ett år och tre månader med så mycket. Ensam.
Jag gick igenom skärselden och överlevde. Jag kastade iväg alla dessa tabletter som bedövade min vilja, jag kraschade allt som gick att krascha, äktenskap, vänskap, ekonomin. Jag kastade mig själv framför livets tåg, jag har surfat i nattsvarta vågor nätterna igenom och jag lärde mig till slut att gråta ut min smärta.


Nog borde jag klara av mitt nästa löfte?
Efter sommaren ska jag vara hel.


….och jag prickar av punkt för punkt i min långa lista i överlevnad.

Ni som kämpar där ute, ge aldrig upp. Oavsett hur tufft livet våldtar din själ, så finns inom dig, lågan som brinner. Följ ljuset, en dag, en dag kan du fånga livet åter.
Kram
Margareth

Du kan inte ord..

Det finns några ord jag inte tycker om
och som jag aldrig kommer att tycka om.

Det är: du kan inte ord.
Du kan inte.
Du kommer inte....

Du kan inte göra si och så.
Du kan inte göra SÅ.
Du kommer inte att kunna göra si och så.


Jag avskyr du kan inte ord.
Så det så!

Jag kan visst...Yes!!!

Havets hjärta - Illustration

Vita drömmar

Julstjärnan blommar till påsk...

Tussilago

Den långa vägen tillbaka...

Det pratas mycket om Annika Östberg resa hem. Hon är inte ensam om sitt öde i amerikanskt fängelse.

Den här mannen dömdes till 20 års fängelse och utvisning. Han hade skjutit en man som förgripit sig på hans minderåriga dotter.....

Annika har ju suttit i 28 år i fängelse för polismord. Har hon sonat sitt brott? Är de uppvakningar från politiker och median berättigade och vilka signaler sänds det ut?

* Polismord.
* Mord på en pedofil.

Två brott med dödligt utgång och det enda gemensamma närmare är överlevnad i amerikanskt fängelse....?

Konstnärsrebell och alla dessa snobbar

Det är ganska fascinerande och egentligen inte alls förvånande.
Alla stipendium jag har sökt, som sägs vilja stödja konstnärer, har jag fått avslag på. Jag sitter och samlar ihop samtliga brev som ska arkiveras och funderar över mitt liv som konstnär med alla dessa stängda dörrar.

Vissa saker är väldigt dråpliga i sin absurditet. Via en kontakt utomlands, en ambassad, fick jag en mailadress med hänvisning till en svensk institution som sägs stödja de konstnärer som har fått förfrågan att ställa ut utomlands. Jag skickade förfrågan till den hänvisade adressen med några enkla frågor om vart jag kan vända mig till, till vem jag kan prata med och hur jag ska gå till väga.
Svar fick jag. "Roligt att höra att du får uppmärksamhet utomlands. Tyvärr har inte XXXXXXXXX några program som riktar sig till enskilda konstnärer. Mer information om oss hittar du på vår hemsida.


Jag kan inte låta bli att reflektera över följande: Vad är det som som krävs för att bli accepterad? För att bli ej enskild konstnär? Vad krävs för att få svar på mina frågor? Måste jag få gå via utlandet för att hitta rätt?

Att ta sig tid att svara på mina frågor fanns visst inte tid till? Men visst, okända konstnärer är inte fina nog för att slösa tid på? Jag slutar aldrig att förvånas över bristen på service.
Jag har tur att jag har människor utomlands som tar sig tid och uppmuntrar mig att inte ge upp.
Imorgon ska jag försöka skicka iväg de två illustrationer som ska medverka i den utställning som jag har skrivit om.


Med facit i hand är jag inte konstnär enl svenska normer sett.
En dag.....en dag ska jag visa dessa snobbar ….
Margareth, konstnärsrebell

Pusselbitar av spegelbitar

Instängd i ett vakuum.
Gårdagens maror viker undan med blicken.

Det finns ingenting
att klamra sig fast vid längre.

Pusselbitar av spegelbitar

om kraften ej sviker
svårigheter övervinns....

Rädsla övervinns av kärlek

Hellre en enkel bergskristall än en slipad diamant

Ej inbakad i ejderdun
…..Skattetabell:31

Skall det vara så svårt att förstå
varför sorg och glädje väger så ojämnt i våra händer?

Slentrian blev mer än godkänd på vår ammoniakfyllda tröskel
när vi tog klivet till att uppfinna barndomens glömska,
inbakade i våra egna ändamål.
Våra individuella liv blev nedpackade i dammiga kartonger
när vi tog klivet till att konstruera ett ytligt liv av (o)lyckliga fasader,
när vi gödslade missnöjet med superextrakt i våra medhavda säckar av kattguld.

För alla andras behag.
För alla andras hopknipna munnar.
För alla andras designade talesätt.

Skall det vara så svårt att förstå
varför välbehag och obehag vägde så ojämnt i våra händer
när skuggor av andras tyckande styrde våra liv?

Vårt (o)liv.
För alla andras destruktiva (o)behag.
För alla andras (o)intresserade ögon.
För alla andras njutningslystna munnar.

En förenklad självdeklaration av våra hoptvinade maror
visade en utdelning med hundraprocentig ränta,
av det djävulska missnöjet som envisades med att få övertaget.

Den simplaste ägodel vi får behålla,
är en övergiven trädgård under smältande avgasfärgad snö
av våra uthärdade (o)levda liv bland välputsade slutna fasader.
Ändå vägrade vi lämna till kronofogden
ejderdunstussar av våra liv,
indränkta i kloroform.

Vårt (o)liv
För alla andras välbefinnande.
För alla andras hämningslösa tunga.
För alla andras bortvända ansikten.

©Margareth Osju

Pusselbitar av spegelbitar

Reflektioner av en dröm
väcks upp när dagen gryr.

Pusselbitar av spegelbitar

Ögonspegeln blänkte där regndropparna föll
av alla dessa ockraröda tankar som kom till mig.
Det var som om allting höll andan
i den kista jag ägt i alla år, öppnades åter.

Pusselbitar av spegelbitar

Episoder för länge sedan,
nyvaken som ett nyfött barn.
Tiden stod plötsligt stilla
på egna fjunbeklädda vingar.

En vårpromenad

Jag går ensam i den dimmiga skogen, nära bäckens tysta porlande.
Isen knastrar under skosulorna, och för varje steg jag tar
så prasslar det i de frusna kläderna.
Dimman dröjer sig tveksamt kvar över det tysta vattnet.
Solen är ännu dold bakom molnet, månen försvann diskret med sitt trolska sken och tog med sig stjärnfallet som ingav vintern hopp.

Vintern drar sig diskret tillbaka och lämnar sin frost
och välskyddad under dimmans böljande ridå
gömmer sig den kvardröjande vinterns sista andetag.

Vårvinternattens köld gör att is lämnas under skogens träd,
där solen ännu ej hittat sig fram. Dagsmejan smälter is och snö,
och jag känner den iskalla vinden rufsa om mitt hår.

I luften sjunger fåglar, åter från flytten, de som gästar oss varje sommar.
De ber tystnaden att tiga, kvittrar farväl till vintern och välkomnar den trevande våren, som sakta visar sig när dimman lättar och solen vaknar.

Våren väcker
ensamhetens mörker.

Snart lyser ängen i maskrosfröjd, vitsipporna åter i backarna står
och tyst berättar att nu är det vår.
Se, svalan flyger mot himlens höjd, knopparna växer och brister snart,
snödroppar blommar och jublar att nu är det vår.

Våren väcker
den slumrande smärtan.

Jag fylls a oro och börjar samla vårliga minnen.
Doft från den skira grönskan, från påskliljor, narcisser och tulpaner
tränger in genom mitt halvöppna hjärtas kammare
och väcker mig upp ur dvalan.

Vem vet, kanske björkarna står gröna till påsk?

Prasslet från förra årets höstlöv nyss vakna av den ljumma brisen
får mig att minnas det förflutnas vår. Hoppet om livets tänds
nu blandas nytt och gammalt, som så många gånger förr,
men det verkar nästan som om det gamla lever mer.

Jag samlar upp all gammal bråte som bara väcker gamla minnen.
Det ska brännas upp på bålet när Valborg står för dörren
och elden hälsar våren välkommen.

Jag tog bara en kort promenad för att känna våren vibrera av liv
och för att plocka en bukett tussilago som får ersätta solen i mitt inre.
©Margareth Osju

La réalité cachée des pays riches de Suède //Verklighetens Sverige

Fattigbloggen fortsätter att skaka om. BRA. Må hoppas att de dialog som eskalerar väcker upp blinda som är mer blinda än de riktiga blinda. Jag hoppas fattigbloggen väcker upp sådana människor som tex riksdagsledarmoten som sa så här – Det finns ingen som lever på gatan i Sverige, sa Solveig Zander, riksdagsledamot för Centerpartiet.

Herregud, hur kan någon var så blind, så fruktansvärd blind? Har hon aldrig gått genom staden i mörkret och sett dessa hemlösa som stryker omkring, vilsna i blick? Har hon aldrig pratat med de på socialkontoret, de som möter verkligheten dag ut och dag in. Har hon aldrig pratat med poliser som ser verkligheten varje dag. Har hon kontaktat hemtjänsten och frågat dem, de som besöker de fattiga runt om i landet? Har hon aldrig läst bloggar om de som lever mellan desperation och vanmakt. Har hon läst kommenterar som skrivs på fattigbloggen?

Har hon aldrig pratat, läst, debatterat, ifrågasatt, sett. "Det finns ingen som lever på gatan i Sverige...."
Vad gör hon som rikdagsledamot? Jag tycker det är skrämmande. Hur många till av hennes sort finns det? De, som ska se till landets bästa, är blinda.

. Vi som har följt fattigbloggens kommentarer har fått en inblick i det dolda, skamliga, det som inte finns, inte i det rika landet. När ska de som bestämmer vakna?
Hon har fått kritik och spe och många spyr galla över hennes blogg.
Hon leker inte fattig, hon lyfter upp de fattiga från mörkret till ljuset.

Det förakt som visas mot hennes blog kan jämföras med det förakt de fattiga får utstå.



Alla kan drabbas.
Det räcker med att du blir uppsagd från ditt arbete och mitt i eländet blir du blir sjuk, allvarligt sjuk, och efter några månader kollapsar din ekonomi. Det räcker med att du skiljer dig och ekonomin kraschar, om inte det finns en buffert att klamra sig fast vid. Det räcker om din partner går bort och allt kraschar. Alla har inte höga fallskärmspensioner som täcker upp.
De som drabbas av fattigdom kastar inte maten.
Herregud, det finns folk som knappt har råd till sin egen begravning. Men det kanske är så, fattiga får inte dö?

Alla har inte en buffert. Det verkar finnas en sorts övertro att alla människor har möjlighet att spara undan så de kan ta av när de blir fattiga?
Alla är inte lika glada såsom dessa som får guldregn efter guldregn över sig. De som tar och tar och tar mer därtill. På apoteket är det lönefest hos cheferna, klart som korvspad. Ju flera människor som slås ut, ju fler piller att säljas ut, ju mer pengar i deras ficka går. De kommer att ha en buffert, de kan spara undan till mer guldkantade tider. På arbetsförmedlingen köper VD både bil och privatchafför? Men jag hoppas att det är bara en dålig aprilskämt. Men med tanke på hur hon använde sin ställning till att hjälpa goda vänner, får jag en kuslig känsla att det skulle inte vara helt osant i det som står i artikeln. Ja men visst, ju flera som kastas ut från arbetsmarknad ju mer måste hon visa sin pondus? Hon kan säkert spara till sin framtida pension utan minsta besvär.

När ska folk vakna……?

Frankrike skriver om fattigbloggen