Illustration: Mellan två världar by Margareth Osju
Om du aldrig tar en risk ÄR du en risk.Jag har suttit i flera timmar och funderat på hur jag ska skriva dessa ord. Att skriva med förlorade ord är inte alltid det lättaste, men jag försöker intala mig att om jag har modet att surfa världen runt, skriva med mitt usla engelska, förändra världen här och där, så bör jag nog kunna skriva några rader om vad jag har haft för mig. Jag brukar mest göra reflektioner än skriver om mig som person.
Det här året började lika drastiskt som förra årets födelse. Dramatiskt.
Dock skillnaden att i år är motsatsen av det svarta året 2008. Det gamla året var inte bara svart, det var ett år att inte vilja ge upp när allt bara rasade omkring mig. Allt hade i princip rasat, från ekonomi till hälsan som rasade ännu mer än vad den behövde. Som pricken över i’et i tappade jag min kamera, precis i ansluten till årets slut, så även den gick i krasch. .
Behövs det säga att jag blev förtvivlad?
Ändå har jag försökt se positivt, som jag skrev
i det blogginlägget som jag publicerade sista dagen på året. 2008 har varit ett år av förändring, av att våga följa en inre övertygelse, att se mig själv med nya ögon. Dock tycker fortfarande att min trogna följeslagare, luften i mina lungor till kamera inte hade behövt gå sönder. Oh, jag saknar min kamera.
Men för att inte skriva en bok. Vad är det som har hänt?
Jo, den här udda bloggaren här, hon som började bloggillustrera bloggare på
Aftonbladet blogg, hon ska vara med, eller några av mina illustrationer, vara med på WORLD ART EXPO 09, CALIFORNIA . Jag fick en förfrågan och skickade en bild för bedömning och jag fick godkänd. Behövs det skriva att jag höll på att trilla av stolen? Jag fick också äran att bli medlem i The World Art Foundation. Bloggillustratören här, eller den självutnämnda FRA illustratören, eller hur ni nu ser på mig (bortsett att många tycker jag är skvatt galen) har plötsligt hamnat i kategori Internationell artist.
Jag tillbringade en hel vecka i valet och kvalet om vad jag var, om jag skulle ansluta mig, om jag skulle säga ja. Jag drabbades av någon sorts identitetskris nr 1. Var jag en konstnär eller var jag en idealist. De flesta av de bilder jag publicerade lite varstans var mitt visuella ord i hur jag tolkade världen och de reflektioner som jag översatte i bild. Jag fick svaret av en vänlig själ på facebook som enkelt replikerade att alla konstnärer är idealister. Hmmm, han hade en poäng där.
Några ord ang Facebook. Det känns väldigt märkligt också att jag har så många som 2000 kontakter på min lista och varje gång någon vill adda mig för de tycker om min konst, blir jag lika förvånad. Som sagt, jag har en lång väg att gå tills jag ser mig själv med mina vänner ögon, runt om i världen.
För det är ju det, det komiska i det hela. Det är inte hemma jag har fått mitt genombrott. (Jag hade en liten utställning i Karlsborg i december, och dit kom bara några få människor) Det är utomlands. Med facit i hand så stämmer det ökända att du aldrig slår igenom där du bor. Onekligen sant. Synd bara att jag personligt inte kan närvara i California. Oh, vilken känsla det vore, men för någon som inte ens har råd att fixa en kamera, ännu mindre drömma om att kunna resa dit. Jag är glad att några illustrationer får vara där utan mig. Men jag är oerhörd tacksam för den gåva jag har fått. Jag behöver inte betala för att vara med i den här utställningen. Ingenting märkvärdigt kan tyckas. Men för mig är det en erkännande. Ärligt talat så förstå jag inte ens än vad det innebär , jag är inte insatt i konstvärlden. Men jag tror jag behöver det, ett erkännade i vad jag är. En identitet efter att ha förlorat så mycket.
Jag har aldrig studerat konst, jag började illustrera på Aftonbladets blogg när jag tappade mina ord i ansluten till min kollaps. Under åren var illustrationerna och engagemang i vad som hände runt om, utanför mitt jag, min livlina. Jag klamrade mig fast vid det enda jag orkade, det enda jag kunde, när allt annat bara rasade omkring mig.
Det känns som en saga. Jag firade inte julafton och jag firade inte nyår för jag mådde så fruktansvärt dåligt, men i veckan så firade jag båda dessa högtider i ett. Jag har gått med en Obamafeeling i att Ingenting är omöjligt, i en vecka nu. Kan man lyckas mot alla odds? Ja, man kan. Även om jag har långt att gå och jag har oerhörda problem att brottas med och så mycket annat att få ordning på, men ja, man kan om man bara inte ger upp. Och det är något jag är bra på. Att inte ge upp, hur mörkt det än är. Jag lärde mig att fånga ljuset i de mörkaste nätterna. Jag är van att göra det ensam innan jag gifte mig, efter att jag skilde mig. Men nu har jag några få vänner som jag kan luta mig mot. Tack vare dessa underbara onlinevänners stöd gjorde att jag tog modet och gjorde det omöjliga. Att tro på mig själv. Tro mig, jag är en usel marknadsförare för mig själv.
Jag och mina reflektioner i bilder/illustrationer världen runt, har gett mig fantastiska vänner, oerhörda möjligheter. Dessa människor har gett mig oerhörd feedback , nåja, vissa har till och med velat slå en cyberbrödkavel i huvudet på egensinniga mig..:) Min ärlighet och öppenhet har fått människor att respektera mig för den jag är, för vad jag brinner för. Världen är inte en konstgjord hav av konstruerade röster online.
Märkligt är mitt liv. Jag måste skriva en bok, eller flera böcker. Men först måste jag återfå alla mina förlorade ord.
Lite fakta om de som står bakom WORLD ART EXPO 09, CALIFORNIA
The World Art Foundation is a part of the Umbrella publishing family of companies and organizations
Umbrella Publishing www.umbrellapublishing.com has been the mouthpiece for international artists through its distinguished “Best Of” publications. Highlighting painting, photography, sculpture, theatre and more.
The magazines cover the art industry in each of the many featured destinations. Umbrella Publishing recently accomplished a new goal – forming an organization to bring art and artists together from all over the world.
Jag finns under kategori: Artist: Modern Art. (ni som är språkpoliser och har engelska som högsta betyg, LÄS INTE..*S*
Oj, det blev ett långt inlägg. Men jag vill tacka er, ni som så trogen har följt mig under åren. Ni har följt mig fast jag har raderat mina bloggar på Aftonbladet till och från och bara försvunnit när jag bara har inte orkat och bara vela fly min väg. Jag är så, försvinner alltid när jag behöver mina vänner som mest. Men trogen har ni följt mig. Oh, jag är er så oerhört tacksam. TACK. Detta blogginlägg skriver jag för er. Tack för uppmuntrande mail, fast jag inte har svarat alla gånger, tack att ni fanns där när jag har behövt det som mest. En dag, en dag hoppas jag kan möta er som har funnits där, hela tiden, oavsett var i världen ni har befunnit er.. Med värme, stöd, kärlek och förståelse.
Ni, mina vänner, solen i mörkret, månsken i natten.
Kram från hjärtat
Margareth.
PS: Det är några saker till, roliga sådan också som har hänt, men det tar jag vid nästa blogginlägg när jag inte reflekterar över världen..:)
